Riksföreningen har de sista åren satsat mycket energi på att stödja uppbyggnaden av fler litauisk-svenska föreningar i Litauen, speciellt på våra vänorter. Vi hoppas projektet skall utveckla kontakterna mellan Sverige och Litauen på gräsrotsnivå, men projektet har även ett vidare syfte. I femtio år har människorna i Litauen varnats för att ta egna initiativ. En demokrati bygger på att människor tar initiativ, ger sin mening till känna och själva skapar de organisationer på basplanet som behövs för at de skall kunna tillvarata sina intressen. Förhoppningsvis kan våra konferenser och kurser kring föreningsbildning bli ett litet men dock bidrag till återuppuppbyggnaden av ett civilt samhälle.
I en ledare i förra numret av Litauen-Nytt berättade vi om det bristande intresset från UD i Stockholm för utvecklingen av det civila samhället i Baltikum. Glädjande nog har svenska ambassaden i Vilnius och ambassadör Lars Vargö visat ett större intresse för det arbete vi utför. Ambassaden har fått nya lokaler i centrala Vilnius, på Didzioji gatve 16. De nya lokalerna blir på flera sätt en värdefull tillgång för svensk-litauiska kontakter. De ligger lätt åtkomliga centralt i staden, där finns en mindre utställningslokal direkt mot gatan och ambassadör Lars Vargö har bestämt sig för att göra ambassaden till en öppen institution. Han rivstartade vid invigningen i maj med en mottagning som trots hällande regn samlade ett stort antal deltagare.
Redan före invigningen öppnades en utställning med småländska möbler, lampor och golv. I anslutning till utställningen ordnades ett antal mottagningar. En kväll höll ambassadören, efter förslag från Riksföreningen, en mottagning för ordförande och funktionärer i våra litauisk-svenska systerföreningar och vänorter. Representanter från hela Litauen ställde upp. Både ambassadören och jag själv överraskades av hur många av de litauiska gästerna som talade svenska!
För många av gästerna var detta första gången de träffade representanter för andra litauisk-svenska föreningar, mötet gav ett välkommet tillfälle till utbyte av erfarenheter och synpukter. En hälsning vi fick med oss hem till Sverige var ett klart önskemål från många föreningar att vi skall satsa mer på kulturkontakter.
Svensk-Litauiska Riksföreningen får rikta ett varmt tack till ambassadör Lars Vargö för en både trevlig och nyttig kväll. Låt oss hoppas att en årlig kväll på ambassaden för de litauisk-svenska systerföreningarna blir en tradition, det skulle få stor betydelse för kontakterna mellan våra länder.
Som en uppföljning kommer jag i juni att besöka de största föreningarna i Litauen för att diskutera samarbetet under det närmaste året. Jag ber att få önska alla medlemmar en bra sommar och hoppas att jag får se många av er vid Forum Litauen den 1-2 oktober i Jönköping.
Jarl Branting
I september 1998 hölls en konferens i Tallinn om kommersiellt
sexuellt utnyttjande av barn inom Östersjöområdet.
Man enades bl.a. om ett utvidgat erfarenhetsutbyte kring problemen
med utsatta barn. Socialdepartementet i Sverige har därefter
satt upp ett informationscentrum kring frågor om utsatta
barn, barnkriminalitet och barn som utnyttjas sexuellt:
The Swedish Special Group for Children at Risk in the Baltic
Sea Region.
Adress: Socialdepartementet, 103 33 Stockholm. Ambassadör
Bo Henrikson tel 08-405 24 25, e-post bo.henrikson@baltinfo.org,
Eva Rimsten 08-405 24 23, e-post eva.rimsten@baltinfo.org.
Informationscentret har en egen Webb-sida under www.baltinfo.org.
Tidskriften Children at Risk är ett led
i verksamheten vid det nya informationscentret. Det första
numret ägnas huvudsakligen åt att presentera ett antal
nordisk-baltiska samarbetsprojekt, ansiktena hos stolta projektledare
och gulliga barn som räddats från misären ler
mot läsaren. I en huvudartikel berättar Carl Göran
Svedin, Linköpings universitetssjukhus, på ett generellt
plan att barn som blivit sexuellt utnyttjade behöver kompetent
vård. Artiklar med analys och kvantifiering av problemen
i staterna runt Östersjön saknas.
Redaktör för tidskriften är Ingrid Åkerman,
tel 08-405 24 22, e-post ingrid.akerman@baltinfo.org.
Prenumeration förefaller vara gratis om man kontaktar redaktören.
/PL
I förra numret anmälde vi en bok om exil-litauernas verksamhet i Sverige under 50 år. Alltför sent uppmärksammade vi att en av bokens författare, Juozas Lingis, den 26 mars 1998 efter en längre tids sjukdom avslutat sitt omfattande livsverk. Vi har intervjuvat Klemens Gumauskas, ordförande i den litauiska föreningen i Sverige, om minnet av Juozas Lingis.
Juozas Lingis föddes 1910 och hade möjlighet att följa det självständiga Litauens kulturella liv från dess början 1918. Vid universitetet i Kaunas bevistade han undervisning av litauiska litterära klassiker som Maironis och J.Tumas-Vaizgantas. Lingis anammade sina fosterlandsälskande lärares kärlek till det litauiska landet och språket. På 30-talet fick han statsstipendium för att studera etnologi, arkeologi och etnografi i Sverige. Han blev fil.kand. 1942 och fil.lic. 1955 vid Stockholms universitet och doktorerade senare i USA. Han verkade bl.a. vid Nordiska Museet och undervisade i litauiska språket vid Stockholms och Uppsala Universitet.
Två helt andra uppgifter kom dock att dominera Juozas Lingis liv, sedan en ödets nyck placerat honom utanför det ockuperade Litauen: spridningen av litauisk kultur i Sverige och kampen för Litauens frihet. Från Sovjets första ockupation av Baltikum ägnade sig Lingis oförtröttligt åt den gemensamma baltiska frihetskampen. Denna bedrevs under fredliga former genom olika baltiska organisationer. Lingis var aktiv i de flesta, ofta som en av grundarna. Hit hör Baltiska Humanistiska Förbundet, Baltiska Kommittén och Baltiska Institutet. Frihetskampen fördes genom att sprida sann information om Sovjet och om förföljelserna av oliktänkande i Baltikum, samt genom politiska aktioner för att hålla Baltikum-frågan levande. Hans insats har uppmärksammats i det ånyo fria Litauen, häromåret visades ett TV-program om Juozas Lingis i litauisk TV. Inom den lilla skara litauer som i det gästfria landet Sverige förunnades att undgå sovjetväldet är och förblir Juozas Lingis djupt saknad, säger Gumauskas, han var vår nestor inte bara åldersmässigt utan framför allt genom sitt allsidiga kunnande om Litauen.
Av Gustav Fredriksson
I Estland, Lettland och Litauen finns sammanlagt 6,9 miljoner hektar skog, jämfört med 23 miljoner hektar i Sverige. Lettland har till arealen mest skog medan andelen skogsmark är störst i Estland, nämligen 47 % av arealen.
Under sovjetockupationen från 1940 kollektiviserades jord- och skogsbruket. I Litauen kom 95 % av skogsmarken att ägas av staten och resten av kommuner och militären. Endast 0,1 % kunde betraktas som privat. Vid tiden för frigörelsen 1991 tillhörde ca en fjärdedel av skogsmarken de statliga kollektivjordbruken och resterande tre fjärdedelar de 43 statliga skogsförvaltningarna.
Efter frigörelsen påbörjades en privatisering av all mark. Privatiseringen av jordbruksmark gick snabbt och är helt genomförd. Privatiseringen av skogsmark har gått långsammare. För närvarande är ca 14 % av skogsmarken privat, men om man även räknar in mark för vilken hanteringen av dokument är på gång så blir siffran omkring 20 %. Privatiseringen innebär i sin första fas att den som kan visa upp giltiga dokument, som visar att man ägde eller att ens föräldrar, far- eller morföräldrar ägde en viss skog vid tidpunkten för den sovjetiska ockupationen, kan återfå sin skog. Det politiska målet är att ca 46 % av skogsmarken ska bli privatägd, medan resten kvarstår i statlig ägo.
Litauens skogsmark är ca två miljoner hektar, vilket knappt motsvarar skogsmarksarealen i Småland. Skogen täcker 31 % av landarealen. 62 % är barrskogar med tall som förhärskande trädslag. Björk är det tredje vanligaste trädslaget och har liksom klibbal i jämförelse med samma trädslag i Sverige en imponerande höjd och kvalitet. Björk- och alskogar upptar en tredjedel av skogsmarken framför allt som våtmarksskogar i flacka områden. Ek, ask och övriga trädslag som vi kallar ädla förekommer sparsamt, ca 5 %. Bok saknas helt eftersom Litauen ligger utanför bokens naturliga utbredningsområde.
Den skogbeväxta arealen i Litauen ökade betydligt genom planteringar först under mellankrigstiden och senare de första tio åren efter andra världskriget. Skogarna är därför i stor utsträckning äldre och medelålders.
Avverkningen har under hela sovjettiden varit låg i förhållande till skogarnas tillväxt. Fortfarande är avverkningarna en bra bit under vad som långsiktigt är möjligt. Skogsnäringen är emellertid viktig för Litauens ekonomi och skogarnas utnyttjande kommer säkerligen att öka. Men alltjämt är kalhyggen sparsamma och av måttlig storlek.
Skogen förädlas i ett stort antal sågverk, i vissa fall kombinerade med snickerier eller möbelfabriker. Sågat virke exporteras i ökad omfattning. Massaindustrier saknas. En större pappersmassafabrik planeras i Lettland. Den kommer att även ha delar av Litauen inom sitt inköpsområde. Massaved, främst av björk, exporteras till Sverige. Ved används till uppvärmning av hus på landsbygden. Tätorterna uppvärmdes under sovjettiden av billig rysk olja. Efter Litauens frigörelse med ändrade oljepriser har ved- och fliseldade centrala värmeanläggningar blivit intressanta och allt flera byggs i tätorterna.
Enligt skogslagstiftningen indelas Litauens skogar i fyra kategorier i avseende på skydd och möjligheter att utnyttja för skogsbruk. 27 % av skogarna har något slag av restriktioner för skogsbruket. I dessa skogar ingår fem nationalparker innehållande områden med varierande restriktioner från strikt orörda skogsreservat till områden för turism och rekreation. Dessutom finns det ca 250 områden s.k. regionala parker eller skogar med olika grad av skydd och restriktioner på grund av närhet till vattendrag, kusten och tätorter eller andra särskilda värden av historiska, kulturella eller vetenskapliga skäl. Återstår således 73 % av skogarna, vilka kan utnyttjas fullt ut för kommersiellt skogsbruk. Sedan 1994 gäller en skogsvårdslag som är mycket strikt vad gäller kraven på skötseln av skogarna. Bl.a. finns skyldighet att återplantera i likhet med i Sverige och regler för lägsta ålder för slutavverkning och tillåten omfattning på avverkning.
Skogarna är mycket rika på bär och svamp. De tidigare nästan till 100 % statsägda skogarna har möjliggjort en tradition hos litauerna att använda skogarna för rekreation, eller kanske snarare för sin försörjning, genom att plocka bär och svamp. Man plockar för sitt eget hushåll och för försäljning längs vägkanter eller på torget i närmaste stad. Liksom alla andra östeuropeer är litauerna mycket duktiga svampkännare.
Denna allemansrätt finns fortfarande kvar i Litauen, även sedan skogarna har börjat privatiseras. Den har t.o.m. skrivits in Litauens skogsvårdslag från 1994 och lyder i svensk översättning: "Medborgare har rätt att fritt besöka skogarna med undantag för reservat och skogar för speciella ändamål (gränsland, militärområden, etc). Man kan plocka blommor, frukter, nötter, bär och svamp samt ha bikupor med beaktande av skogsvårdslagen och naturvårdslagen. Undantag från rätten att vistas i skogen är privatskogar inom 100 meter från skogsägarens bostad och skogar med restriktioner i särskild lagstiftning."