Litauiska myndigheter och rederiet Krantas Shipping har kommit överens om om regler och fraktrabatter som kan väsentligt underlätta för organisationer som arbetar med humanitära hjälpsändningar till Litauen.
Mottagare av sändningen bör vara en myndighet eller organisation, t.ex. en skola, ett barnhem, en handikapporganisation, Röda korset, Caritas, eller motsvarande.
I början av maj i år besökte jag i Vilnius Litauens enda hem för gatubarn. Där bor f.n. 55 barn i åldrarna 4-17 år, både pojkar och flickor. Barnen kommer från särskilt svåra hemförhållanden, de har rymt hemifrån och är upphittade på soptippar och järnvägsstationer och förda till hemmet av polisen. Några har själva hämtat dit kompisar och småsyskon.
Barnhemmet har funnits sedan 1996 och lyder under utbildningsdepartementet. I Litauen finns idag inget socialt skyddsnät för hemlösa barn, men en ny lag lär vara på väg. Syftet med verksamheten är att försöka bromsa, förhindra och förebygga barn- och ungdomskriminalitet.
När barnen kommer är de i dåligt psykiskt- och hälsoskick. De kommer till 90% från missbrukarhem, de har själva missbrukat, de har utnyttjats och de har behandlats kränkande av vuxna och av andra barn. Detta gör att de är misstänksamma mot alla, de har dåligt självförtroende och de beter sig aggressivt. De är vana att slå sig fram utan hänsyn. I grund och botten är de rädda och ängsliga. Det gäller för personalen att ha tålamod och långsamt bygga upp en kontakt. Barnen måste känna att de kan lita på någon.
Barnhemmet är inhyst i ett f.d. kvinnofängelse i centrala Vilnius, således med hög mur runtomkring och en bevakad entré. Det byggdes på 50 talet på samma tomt som en gammal ortodox kyrka. Som tur är rev man inte kyrkan, den står kvar i sitt förfall och är nu tillsammans med kyrkogården lekplats för barnen. I samma hus finns även ett hem med 63 unga flickor inhysta. Dessa har samtliga varit utsatta för sexuella och andra våldsbrott. "Special girl 's care home" heter det på engelska och är en särskild, statlig institution. Tillsammans bor där således c:a 120 barn, som har gemensam skola och kök på området.
Barnen bor trångt - 4 i varje litet rum och utan plats för personliga saker. Man har försökt göra det så hemtrevligt som möjligt med enkla medel. I taket hänger en glödlampa på en sladd utan skärm. Alla toaletter utom en är i ruskigt skick. En är nyrenoverad - man har fått pengar till detta av en rik affärsdam i Vilnius. Att bo så trångt kan vara riskabelt av smittoskäl. TBC är en sjukdom som härjar i Litauen och tyvärr är sjukdomen s.k. multiresistent. Detta är ytterst allvarligt, det medför stora behandlingssvårigheter om man skulle bli smittad. Detta är ett problem även för Sverige - vi vill inte få över sjukdomen hit.
Barnen går i skola på dagen. Det finns förskola, låg, mellan och högstadium samt specialklasser för rysktalande äldre barn. På hemmet finns polsk-, rysk- och litauiskta1ande barn. De små får utbildning på litauiska De äldre barnen har då1iga skolkunskaper - många har a1drig gått i skola och får därför börja från början. Inga är ännu i stånd att gå i skola utanför murarna. Syftet med skolan är dock att på sikt få ut barnen i ordinarie undervisning. Ännu är de för oroliga och rastlösa för detta. Risken för att de skall rymma är stor, framför allt i början av vistelsen på barnhemmet. När det väl gått 3-4 månader är risken mindre för att de skall avvika. De har då accepterat hemmet och vill som regel stanna kvar. De känner sig då trygga och förutsättningarna för att kunna hjälpa dem är större.
Personalen och lärarna är oer-hört engagerade människor – de får fungera som föräldrar och andra vuxna. Speciellt de små klamrar sig fast vid de vuxna – ofta får de hålla 4–5 barn samtidigt i handen, och de vill sitta i knät och kramas. I ett par klassrum finns det hamster och stor vit råtta i bur som barnen kan gulla med. Man har en psykolog för samtliga 120 barn – hon såg sliten ut men gör en enastående insats. Hon arbetar både med grupper och enskilda samtal.
Flickhemmets föreståndarinna är en varmhjäratad kvinna som ej har medel nog för att driva hemmet. Det saknades toapapper och andra sanitetsartiklar för de 63 flickorna när jag var där. En del flickor hade ej skor så att de kunde gå ut. Flickhemmet har ingen utifrån som hjälper dem med kläder och dylikt. Där är resurserna mycket små.
Barnhemmet Atsigrezk har en sponsor från Danmark – herr Klaus Damgaard-Jensen från Århus som driver ett tryckeri i Vilnius. Han har personligen samlat in kläder och grejor till barnen och också pengar till en semestervecka för alla barnen i Danmark i sommar.
Det där med kläder är känsligt. Barnen måste få känna att de inte avviker för mycket från andra barn – att det inte syns att de kommer från ett barnhem och är fattiga, det gäller att hålla fasaden uppe. Personalen påpekar att dessa barn är som andra barn, de har samma behov av att uppmärksammas och älskas. De behöver precis allt som alla andra barn behöver. Jag var imponerad av den duktiga personalen. Det fanns en stark kraft hos dem som måste stöttas – ingen kan hjälpa dessa barn annat än dessa personer. Man arbetade på intuition och hoppades att man gjorde någorlunda rätt. Själva önskade de få hjälp med kunskap om hur man ska arbeta med utslagna gatubarn. Jag fick vid flera tillfällen frågan hur vi Sverige jobbade med våra gatubarn? Vad svarar man på det?
Det ligger i allas intresse att stötta personalen som med sin låga månadslön gör en stor insats för att förhindra och förebygga att barnen hamnar i kriminalitet och prostitution. Jag har långa listor på vad de vill ha hjälp med - kan vi tillsammans göra något? Själv är jag medlem i Svensk-Litauiska föreningen i Kalmar och också aktiv i lokalföreningen för Rädda Barnen. Inom Rädda Barnen en har vi samlat in en summa pengar till barnhemsbarnen som ska gå till fritidsaktiviteter (dans, musik, bollsport m.m.) Barnen har ett stort aktivitetsbehov och de måste få smak för vettiga fritidssysse1sättningar.
Hälsningar från
Eva Falk Carlsson, Kalmar
Några lettiska hem för föräldralösa
barn får stöd från Sverige, Dzivesprieks i Aizupe
genom föreningen Livslust och skolhemmet på den tidigare
Palmeska släktgården Skangal genom Frälsningsarméns.
Kanske är det lämpligt att bilda en
stödförening för hemmet Atsigrezk i Vilnius (och
det intilliggande flickhemmet?). Vill Du jobba med detta kan Du
ringa och anmäla det till Eva Falk Carlsson (tel 0480-226
20). Vill Du redan innan en sådan stödförening
bildats ge ett penningbidrag kan det förmedlas av Svensk-Litauiska
föreningen i Kalmar, postgiro 618 42 42-3.
Pär Lindström
När detta skrivs är arbetet i full gång för Forum Litauen 98 i Karlskrona. I år har målsättningen varit att ordna en mötesplats för människor i alla åldrar och samhällsställningar. Preliminärt är 250 personer anmälda från Litauen och lika många från Sverige. Vi önskar Bo Löfgren och Karlskrona kommun lycka till!
Att stödja bildandet av nya lokalavdelningar i Litauen är den ena huvudpunkten i vår plan för årets verksamhet. Sveriges ambassadör i Vilnius, Stellan Ottosson, inbjöd i februari ett 30-tal litauiska Sverige-vänner till sitt hem för att informellt diskutera hur kontakter på det icke-officiella planet mellan Litauen och Sverige kan utvecklas. Folk i olika delar av Litauen hade inbjudits och praktiskt taget alla kom. Diskussionen blev mycket konstruktiv och kommer att vara vägledande för vårt arbete. Vi tackar Stellan speciellt för att han upplät sitt hem till denna sammankomst. Vi har sökt anslag från Sida för att genomföra detta projekt för att främja förståelse och utbyte mellan två grannländer. Det råder ingen tvekan om att träffen hemma hos Stellan Ottosson lade en god grund för arbetet.
Att öka medlemsantalet är den andra huvudpunkten i planen för årets verksamhet. Fler måste bli medlemmar i Riksföreningen och fler medlemmar i lokalavdelningar och grupper måste prenumerera på Litauen-Nytt om vi skall kunna fortsätta att sprida och förbättra kunskaperna i Sverige om Litauen. För detta arbete kan vi inte få några bidrag från Sida. Vi måste vädja till alla medlemmar och sympatisörer att tala med vänner och bekanta. Visa dem hur fin tidskriften nu har blivit. Tala om för dem hur viktigt det är för den fredliga och demokratiska utvecklingen runt Östersjön att det finns föreningar som arbetar för att stärka de civila nätverken.
(Jämför ledare i förra numret av tidskriften!) Gack nu ut och värva en prenumerant!
Från svensk horisont upplever vi i sydöstra Sverige att kontakterna med Litauen ökar. Den något avvaktande inställningen till handel med vårt grannland har det sista halvåret förbytts i en stor nyfikenhet. Många företag har börjat sondera möjligheterna till handel med Litauen. Samma tendens märks inom kultursfären. Det börjar nu bli vanligt med besök från Litauen.
Mindre glädjande är den negativa nyhetsbevakning som bestås de Baltiska staterna. När en turist häromåret blev av med sin plånbok i Vilnius fanns det svenska tidningar som ägnade det en rubrik på tre spalter. Men när litauer råkar illa ut i Sverige blir det inte så mycket som en notis i svenska massmedia. Jag skall ta ett konkret exempel. Förra veckan var jag värd i Sverige för 15 litauiska arkitekter. Medan vi tittade på Skogskyrkogården i Stockholm bröt sig någon in i vår låsta minibuss och stal fem resväskor. Vi kontaktade polisen som inte hade till att sända ut en patrull, och vi kontaktade ett antal tidningar men ingen har ens i notisform tagit upp händelsen.
Det är lätt att tänka sig de rubriker det skulle fått om inbrottet varit i Vilnius och 15 ledande arkitekter från Sverige blivit av med sitt bagage! Med en sådan skev nyhetsbevakning är det inte konstigt om många i Sverige får en missvisande bild av läget i vårt grannland
Jag önskar alla Litauen-vänner en bra sommar. Förlägg gärna en semestervecka till Palanga eller Nida, ni får säkert ett stort utbyte av den veckan. Till hösten tar vi nya tag för samarbetet Sverige-Litauen!
Jarl Branting
Forum Litauen 98 i Karlskrona, det femte i raden, samlade omkring 400 deltagare, det största antalet på flera år. Som vanligt bjöds många intressanta föredrag och diskussioner. Störst anslutning bland seminarierna hade nog det kring vänortsfrågor, i särklass proffsigast var seminariet kring sjukvårdssamarbete. Störst intresse tilldrog sig Landsbergis anförande vid avslutningen. Intressantast var dock de personliga mötena i pauser och på kvällar.
Som helhet – som vanligt – ett lyckat arrangemang.
På två sätt skilde sig årets Forum radikalt från de tidigare. Det första: Närmare hälften av deltagarna kom från Litauen. Ett antal subventionerade charterbussar hämtade deltagare i Vilnius, Kaunas och Klaipëda och förde dem till färjan i Gdynia. Detta medförde att alla seminarier i år genomfördes med tolkning. Tidskrävande, men underlättar om man försöker anteckna vad som sägs under mötet!
Den andra nyheten var att det ordnades ett
särskilt Ungdomsforum, vilket samlade ett 100-tal deltagare,
de flesta från Litauen. Under ungdomsforumet ordnades åtta
seminarier kring olika frågor som demokrati, EU, socialvård
etc. Ungdomsforumet genomfördes på engelska, vilket
kanske bidrog något till en viss tunghäfta hos många
deltagare. Ungdomarna var dock överens att det borde ordnas
ungdomsfora även vid kommande Forum Litauen.
/PL